Gemene mans revyblogg

Gemene mans revyblogg

Om Gemene man

I min blogg berättar jag små anekdoter från revyns och teaterns värld. Mestadels självupplevt, men också lite revyhistoria ibland.

Lena Nyman - Det är mod

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Friday, February 04 2011 13:57

En av Sveriges allra mest folkkära skådespelerskor, Lena Nyman, är död.

Folkkär blir man om man arbetar med Hasse & Tage. Det är ingen överdrift att säga att det var de som gjorde Lena folkkär. Det var de som fick Lena att förstå att hon hade förmågan att vara rolig. Nu minns nog många henne främst som komedienn.

I en sång från deras revy Svea Hund sjunger Lena (tillsammans med Lena Ericsson, Kerstin Bagge och Monica Zetterlund) om mod. "Att slå nån som är mindre med en gummibatong, det är inte mod". Och "När dåliga kamrater sjunger helan går - då tar man upp en annan bit och dricker ingen sprit. Det är mod!" Lena Nyman har sedan en solovers där hon sjunger "Ifall man till exempel råkar hamna i en hop, av nykterister som går kring i plommonstop. Då struntar man i det, tar fram sitt pannband från Tibet och tar sig se'n en tår och sjunger helan går! Det är mod!"

Lena Nyman var modig, på just det viset. Hon vågade framför allt utmana sig själv flera gånger. Hon gick fortfarande på Dramatens scenskola när hon blev tillfrågad att spela med i Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken - gul. Hon har berättat att hon innan dess var helt omedveten såväl socialt som politiskt, men att det var medverkan i Nyfikenfilmerna som väckte hennes politiska medvetenhet även privat.

Sak samma alltså med den komiska ådran. Hasse Alfredson och Tage Danielsson hade en ny revy på gång 1973, Glaset i örat. Lena hade modet att tacka ja när de frågade om hon ville vara med, hon visste så mycket som att man inte kunda tacka nej till dem. Men hon var helt ny i revysammanhang. Hon fick monologen Stadslollan, som hon inte alls begrep det roliga med. Stå och prata stockholmska om att åka till landet, vad var det för roligt med det? Hon gjorde den genialt, det blev förstås succé. Gunnar Svensson fick henne att sjunga, fast hon "helt saknade tonart", som han sa. Hon sjöng tillsammans med Gösta Ekman i Vad har du i fickan, Jan? och med Martin Ljung i Alltid blir man så förbannad.

Sedan var hon med i Svenska Ords filmer Släpp fångarne loss - det är vår! (1975) och Picassos äventyr (1978). Och däremellan den nämnda revy Svea Hund, där hon också gjorde klassiska nummer som I sportaffären och Jeppa på berget. I filmen Sopor (1981) spelade hon prinsessan Victoria. I Svenska Ords sista scenproduktion, lustspelet Fröken Fleggmans mustasch (1982), hade hon titelrollen Frida Fleggman.

De yngre minns henne bäst som Lovis i filmen om Ronja Rövardotter, som Tage regisserade och som hade premiär i december 1984.

Hela tiden hade hon också "mer seriösa" roller, som Hedvig i Ibsens Vildanden och Helena i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Men det är som revyskådespelerska hon blev folkkär. Och det är som sådan hon platsar i min revyblogg.

Uppdaterat. Andra minns Lena Nyman: Björn Wiman i DN. Jan-Olov Andersson i AB. Karin Olsson i Expressen. Bernt Eklund i Expressen.

  • Comments(1)//blogg.gemeneman.se/#post67

Alla tycker olika

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Thursday, January 13 2011 23:04

Revyn Nya kvastar går strålande på Gamla teatern just nu. I samband med föreställningarna är jag en av dem som har rollen som "publikvärd". Jag misstänker att det, åtminstone i mitt fall, egentligen är teatergängets omskrivning för "han kan ändå inte hålla sig härifrån". Så skulle det kunna vara i alla fall. Uppgiften innebär att jag minglar runt i foajén och serveringsutrymmet och pratar med publiken inför föreställningen, i pausen och efteråt, hjälper tillrätta, öppnar, stänger, finns till hands.

Det är en uppgift jag trivs med. Den ger allra bästa känslan för vad publiken tycker. Allra bästa sortens recensioner, oavsett om de sedan är positiva eller negativa. De omedelbara reaktionerna är de bästa.

Givetvis har revyn också fått traditionella recensioner i tidningar och radio. Sydöstran skrev att "Nya Kvastar sopar lika bra som gamla" och kallade mig för "en veteran vars penna kanske aldrig varit så vass som nu". BLT konstaterade "Arne från Hallabro populärast i revyn".

Tidningarnas reportrar väljer olika nummer att framhålla. Precis som revybesökarna i allmänhet. De kommer fram till oss efteråt och talar om vilka nummer de gillade bäst, och det som framgår tydligt är att revyn innehåller något för alla smaker. Sveriges Radios två recensenter, som till skillnad från tidningarnas lokalreportrar har som uttalat uppdrag att se samtliga revyer i länet, valde också olika nummer att rosa - och risa.

Det får man stå ut med. Oavsett om vi är professionella eller amatörer, eller (som i vårt fall) en blandning av båda sorternas folk, kan vi inte undkomma bedömning. Vi blir bedömda av såväl professionella som amatörer. Visserligen är det litet tråkigt att ett av numren som jag skrivit (och dessutom fått med i andra revyer i landet) inte uppskattades av den ene radiorecensenten. Men han förstod det väl inte. Andra i publiken har spontant sagt att just det numret var det som de minns bäst och tyckte var roligast. Alla tycker olika.

Jag tycker att det är en styrka i vår revy att vi i år har många författare. Vår regissör Johan Westermark har haft en stor mängd nummer att välja bland, och valt ut de han tyckte utgjorde bästa mixen. Det gör att det finns något för alla smaker.

Jag har inte heller några problem med att Sveriges Radio delar ut pris till bästa nummer och bästa revy. I år verkar de trots allt ha återgått till en bättre modell för det än förra året, då lyssnarna skulle rösta utifrån vad de hörde i radio(!). Med det i minnet att det är enskilda personer som bedömer, och att alla ändå tycker olika, får man ta det för vad det är.

På den tiden när Ingemar Lönnbom var SR:s revyrecensent, var utmärkelserna ganska oskyldiga. Han uppmärksammade revyerna för bästa enskilda nummer, bästa musik, bästa dans, bästa manliga och kvinnliga skådis, bästa nykomling, och så några "tröstpriser" som bästa inramning och bästa programblad. Varje revy fick någon utmärkelse, ingen gick utan. Ett antal hedersomnämnanden gjordes också. Och framför allt: Det var alltid det positiva som lyftes fram, det nämndes förstås aldrig vilken revy som var "sämst" i någon klass.

Sedan gjorde SR en stor direktsänd gala av sitt revypris, döpte det till Revy-Richard (efter Richard Friberg) och flyttade in på Stadsteatern i Karlshamn. Ett trevligt tillfälle att samla alla så att man fick träffa kollegor från de övriga Blekingerevyerna. Men det blev för stort. Och interaktivitetstrenden "mejla och rösta" gjorde att det spårade ur. I år har man alltså delvis återgått till att ha kringresande recensenter.

De tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Och vi som gör revyerna tål en hel del. Visst vore det bra om radions recensenter kom ihåg att det inte är skådespelarnas (i de flesta fall amatörer) som gör dåligt ifrån sig om ett nummer inte faller dem i smaken. Det kan de skylla på regissören (som valt ut numren) eller textförfattaren (som skrivit det). Och om jag skrivit ett nummer som recensenten inte förstår poängen i, står jag gärna till tjänst och förklarar, om så skulle önskas. Så, bara hör av dig!

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post66

En ny kvast

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Thursday, December 30 2010 15:21

Jag har blivit med nytt revygäng.

Eller, nytt och nytt. Det är fortfarande nyårsrevyn i Ronneby. Vilka som är med i de årligen återkommande revyerna byts ut successivt med viss jämnhet. Av de som är med i år har jag redan tidigare jobbat mycket ihop med regissören Johan Westermark. Årets revyproducent Håkan Robertsson gjorde jag teater med redan när jag var nyinflyttad till Ronneby, man kan nästan säga att det blev han som välkomnade mig till Ronnebys teatervärld. Några av de andra har jag också stött på tidigare i olika sammanhang. Men hela skådisgänget är helt nya bekantskaper för mig, åtminstone när det gäller att samarbeta med i teatersammanhang.

Det är alltså Ronneby Folkteater som i år tagit över revyproducerandet på Gamla teatern i Ronneby. Föreningen Ronnebyrevyn, som nu är vilande, gjorde sin senaste revy 2008, sedan dess har det varit uppehåll på den klassiska revyscenen i kommunens centralort. För att manifestera detta har årets revy döpts till Nya kvastar (vilket också kan syfta på den nya ledningen i stadshuset, eller vad man vill).

Kanske var det just det här revygänget jag egentligen gick med i, när jag för drygt elva år sedan började skriva för Ronnebys nyårsrevyer. (Då hade Håkan redan åtta år tidigare frågat om jag ville skriva till revyn, men jag avböjde med motiveringen att jag var nyinflyttad och inte tillräckligt insatt i Ronnebys lokala frågor för att kunna skriva lokalrevy.) Här finns den där pionjärandan, upptäckarglädjen, "är det så här det är att göra revy?" En glad ensemble i blandade åldrar, helt enkelt.

Jag ser som sagt nyårsrevyerna i Ronneby som ett kontinuerligt flöde sedan 1988, sak samma vilket organisationsnamn som stått som huvudman. Musikföreningen Hoffman, Ronneby Revysällskap, Teater Hialös, Ronneby Teaterförening eller Ronnebyrevyn, personerna byts ut undan för undan men för publiken är det "revyn" ändå.

Så kommer det sig att jag nu blivit en ny kvast, ehuru rutinerad med elva år som revyförfattare. Det finns som sagt några till rutinerade, ända från den "moderna Ronnebyrevyns barndom" till och med, alltså det sena 1980-talets revyer. Men att ha varit med förut sätter sina spår. Det där att plötsligt ingå i ett nytt gäng gör att gamla invanda mönster inte självklart fungerar lika bra längre. Jag försöker lägga band på mig så att jag inte ideligen gör inpass om att "så här gjorde vi då". Åtminstone väntar jag med det till på premiärfesten...

Så, en spark i baken, alla nya och nygamla revykollegor, inför kvällens genrep och så morgondagens premiär!

  • Comments(2)//blogg.gemeneman.se/#post65

Låtskrivarseminarium på teatern

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Saturday, December 04 2010 23:13

Tänk om de som promenerade genom den snöklädda Rådhusparken förbi Ronneby Teater i eftermiddag bara visste vad som tilldrog sig precis innanför väggen. Där satt Anders F Rönnblom och Peter R. Ericson och serverade visdomar och reflektioner från var för sig närmare femtio års låtskrivande.

Detta skedde i form av ett låtskrivarseminarium som ABF anordnade för sina medlemsorganisationer och anslutna föreningar, däribland Ronneby Musikförening och Ronneby Folkteater. Så kom det sig att undertecknad befann sig på rätt sida väggen som denna dag utgjorde skiljelinje mellan kyla och gemenskapens värme.

Seminariet hade enklast tänkbara form. Vi tio personer, inklusive de två inbjudna musikerna, samtalade i tre timmar om hur man skriver en bra låtar, hur man vet vad som är bra, skrivandets och musicerandets villkor och närliggande frågor. Allt givetvis med utgångspunkt från Rönnbloms och Ericsons långa erfarenhet.

Jag förde lite anteckningar, men har inga ambitioner att försöka sammanfatta hela samtalet. En del repliker får i stället representera vad vi pratade om. Anders F Rönnblom karakteriserade sig själv som en som aldrig blev någon skicklig sångare eller skicklig instrumentalist, eftersom han fokuserade på att skriva låtar. Vi funderade över detta faktum, att riktigt skickliga musiker ofta är mediokra låtskrivare och vice versa. När Rönnblom började skriva låtar i början av 1960-talet var förstås Lennon-McCartney tidiga inspirationskällor. Sedan blev det Bob Dylan och så småningom Grateful Dead och många andra. Runt 1970, när det blev dags att skivdebutera, råddes Rönnblom att börja skriva på svenska, "det är många som gör det nu". Han hade alltså med sig sitt engelska bildspråk som han skrivit texter i under tio år, och började nu använda samma bilder på svenska. Så skapades hans unika stil.

Peter R. Ericson har också en lång meritlista som låtskrivare, och spelar alltså nu gitarr i Anders F Rönnblom band. I mitten av 1980-talet skrev han flera låtar åt andra artister, låtar som blev hits åt t.ex. Cornelis Vreeswijk (Sommarkort) och Monica Zetterlund (Under vinrankan). "Att skriva åt Monica Zetterlund var inte enkelt", intygade Ericson. Framgångarna ledde till att han fick flera förfrågningar om att skriva låtar åt olika artister. Men hans text till en sång åt Jan Malmsjö refuserades, "den här texten passar inte Malmsjö, han fattar den inte", sa en skivbolagsdirektör.

Långt efteråt får Ericson fortfarande frågan om han inte kan skriva sådana låtar som han gjorde då. Men hur skulle det gå till, frågade han. De låtarna skrev han när han var runt 35 år, de var bra för att han skrev dem då. De kan inte upprepas nu.

Anders F Rönnblom berättade att Europa brinner från början skrevs för Melodifestivalen, iden var skivbolaget Polygrams. Men sedan råkade han förse den med en text som inte passade riktigt i sammanhanget, så den kom aldrig med. Det var hans närmaste kontakt med just det speciella uttrycket av kommersiellt musikskapande.

Samtalet kretsade ett tag kring de olika förhållningssätt som finns till låtskrivandet. Före popens genombrott och låtskrivare som till exempel just Lennon-McCartney, var musik något som skrevs av särskilda yrkesmän som arbetade kontorstid, och sedan matchades ihop med lämpliga sångartister. Amerikanska exempel är Leiber-Stoller och, ännu längre tillbaka, New Yorkbaserade Tin Pan Alley. Denna mer industriella typ av musikskapande finns förstås i dag representerad av de låtskrivare som, även nu i särskilda team, skriver åt artister som Britney Spears och Kylie Minogue, för att inte tala om alla Idolartister och melodifestivalakter som behöver material att framföra.

Denna typ av musikskapande går inte att förakta. Kanske är den mer kommersiellt gångbar, och efter pengamått därför mer framgångsrik, än Rönnbloms och Ericsons sätt att komponera låtar som i första hand är tänkt att framföras av dem själva. Det dröjde 35 år innan någon annan artist gjorde en cover på en Anders F Rönnblom-låt. (Då var det Anna Stadling och Idde Schultz.)

Jag associerade denna skillnad i förhållningssätt till Johanna Broman Åkessons doktorsavhandling om melodins epok, som jag tidigare nämnt här på bloggen (avhandlingen heter "Med gårdagens dörr på glänt). I korthet är Broman Åkessons tes den här: Det fanns en tidsepok, som ungefär börjar på Tin Pan Alley-kollektivets tid och varar fram till popens genombrott, då ett musikaliskt verk definierades som noter på papper. En låtskrivare (upphovsman) var kopplad till ett musikförlag, publicerade en låt, och därmed fanns det musikaliska verket. Sedan kunde det plockas upp av skivbolag som satte det i händerna på någon eller några av deras artister, som gjorde sina respektive tolkningar, i form av inspelningar och/eller liveframträdanden. I tidsepoken närmast efter Melodins epok, är det snarare inspelningen som är själva det musikaliska verket. Artisterna antingen skapar själva sin musik eller har fått den specialskriven för sig på ett sådant sätt att produktionen så som den blir inspelad på skiva inte går att ändra alltför mycket utan att det i så fall definieras som ett annat verk. Begreppet cover började användas under denna epok, dessförinnan hade det varit obegripligt eftersom det inte fanns någon "originalversion" av en låt, utöver den som bara fanns noterad på papper.

Jag frågade Rönnblom och Ericson om de såg någon förlängning av denna utveckling. Går vi mot ett nytt, tredje, förhållningssätt, eller går vi kanske tillbaka mot mer av Melodins epok? Själva representerar de ju snarast något däremellan, eller en "melodisk kvarleva" om man så vill. Rönnblom berättade att en rolig period i skapandeprocessen är den första, när låten kommer till. Sedan ska den repeteras in och putsas till och "fästas" i en version som blir den officiella, den som spelas in. Tredje perioden är den roligaste, när låten redan finns stadfäst, och han åter kan tillåta sig att ändra om den, när han möter publiken med den. Då kan en snabb låt plötsligt få bli långsam, ett riff kan bytas mot ett annat.

Ett tag på 1990-talet satt Peter R. Ericson på skivbolag och lyssnade på demos som förhoppningsfulla kompositörer från hela landet skickade in. (Detta var förstås före MySpace och YouTube.) Mycket av det som kom in var kvalitativt högtstående på många vis, bra hantverk och skickligt musikaliskt framförande, men inget var originellt. Alla var så måna om att låta "som alla andra".

Anders F Rönnblom avslutade med att konstatera att vi ska vara glada att det finns människor som inte vill ha det som låter som alla andra. Att det finns de som vill ha det som är litet annorlunda. Andra vill ha Idol och ändlöst wailande. Men så finns det fortfarande de, även om de kanske är färre, som inte är rädda för det som kanske uppfattas som "udda", som uppskattar musik av ett annat slag. Kort sagt, som gillar artister som Anders F Rönnblom.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post64

Revyförfattarna vässade pennorna

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Tuesday, October 26 2010 12:03

I går kväll samlades ett 15-tal personer på Gamla teatern i Ronneby. Vi, för jag var själv en av dem, är alla mer eller mindre engagerade i att skriva texter inför årets nyårsrevy.

För nu ska det bli revy igen, med premiär på nyårsafton! Det har ju varit ett uppehåll på ett par år, men nu drar Ronneby Folkteater igång med revyandet på Gamla teatern igen.

För att riktigt vässa pennorna hade Ronneby Folkteater bjudit in Magnus Bejmar, som tidigare stått på scenen i Ronnebys nyårsrevyer och därefter verkat som skådespelare, regissör, journalist, programledare i radio och tv och mycket annat. Han har också gått i standuputbildning för Adde Malmberg och Babben Larsson, den utbildningen på 1990-talet som startade hela den ännu pågående vågen av ståuppkomik i Sverige.

Magnus gav oss grunderna i hur man skriver komik, oavsett om det ska vara för standup eller för revy. Sedan satt vi i timmar och diskuterade, vred fram och tillbaka, ställde frågor och svar: Vad är roligt? Vad får man skämta om? Vem får man skämta om? Är det egentligen roligt när folk tar illa upp för att man skämtat om dem?

Många intressanta frågor dök upp, och många handfasta råd kunde Magnus ge oss. Men att skriva revy handlar mycket om att sitta hemma på kammaren och arbeta. Efter seminariet gick var och en hem till sitt, fulladdade med idéer och inspiration. En liten del av resultatet får ni se på Gamla teatern när 2011 års nyårsrevy spelas där på nyårsafton och i januari!

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post63

En humanist och cyklist

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Wednesday, October 13 2010 19:26

I dag är det 25 år sedan som Tage Danielsson gick ur tiden. Själv gick jag längs Storgatan i Växjö och möttes av löpsedlarna. Jag trodde dem inte. Få visste att han var så sjuk. Hela tiden då de spelade Fröken Fleggmans mustasch led Tage svårt av sitt maligna melanom.

I går sände Kunskapskanalen minnesprogrammet "Utan tvivel är man inte klok", nittio minuters dokumentär om Tage. Så jag ska inte dra alla detaljer i hans levnadshistoria och verkförteckning, programmet går i repris på lördag 16/10 klockan 16:30 i samma kanal.

Tage bildade under studieåren i Uppsala ett klassiskt komikerpar med Hatte Furuhagen, ett samarbete som även resulterade i spexet Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora - där Tage själv spelade kung Gustav. Sedan hamnade Tage på Radiotjänst (senare Sveriges Radio) och producerade program som Andersson i Nedan och startade såväl melodiradion som programserien Sommar.

Men det är genom samarbetet med Hasse Alfredson han är som allra mest ihågkommen i dag. Deras aktiebolag Svenska Ord var lika med svensk nöjesindustri under mer än 20 år. Det är alltid svårt att välja ut en favorit av deras revyer. Dessutom jobbade de ju omväxlande i det stora och det lilla formatet - ibland stor ensemble som i Gröna Hund, Hålligång eller Svea Hund, ibland i det mindre formatet som i Lådan (med Gösta och Fatima Ekman), 88-öresrevyn eller Under dubbelgöken (de två sistnämnda med Hasse, Tage och Gunnar Svensson). Men en revy som jag gärna framhåller är Glaset i örat från 1973 (som jag nyligen nämnt i blogginlägget om Martin Ljung).

Det ena av mina egna tidiga barndomsminnen av Tage Danielsson är också från 1973. I skolteveprogrammet Klotet återuppväcktes Andersson i Nedan som tacksam figur att förklara livet på jorden för. Ett annat tidigt barndomsminne är förstås julkalendern Herkules Jonssons storverk från 1969. Undrar om jag inte vågar utnämna den till bästa julkalendern genom alla tider, teskedsgummor och troll må ursäkta.

Under 1970-talet märktes Tages samhällskritiska sida allt mer. Han skrev dagsverser i Arbetaren (hans stil var en förebild för mig när jag själv i 20-årsåldern började skriva dagsverser och skicka till olika tidningar), engagerade sig i kärnkraftsdebatten (monologen Om sannolikhet ur Under dubbelgöken från 1979 är en klassiker) och gjorde den samtidssatiriska filmen Sopor 1981.

Det var också under 1970-talet som Tage alltmer fjärmade sig från Socialdemokraterna, en rörelse han tillhört sedan barnsben. Kärnkraftsfrågan, IB-affären, känslan av storskalighet, flera frågor gjorde att han gradvis bytte ut sin socialism mot humanism. Han skrev en programförklaring till sin humanism, ett humanifest, som han läste upp när han 1980 promoverades till hedersdoktor vid Linköpings universitet. ("Det är särskilt bra att bli filosofie hedersdoktor", förklarar han i TV-programmet Utan tvivel är man inte klok, "för då får man både doktorshatt och lagerkrans"). "Vi kan inte segla förutan vind och inte ro utan humaniåra", konstaterade Tage.

I debattartikeln Mordet på solidariteten, som publicerades i Expressen i november 1984, betraktar han samhällets utveckling sedan 1960-talet då hans mamma stod och diskade plastpåsar för att återanvända dem, medan socialdemokraterna litade på väljarnas solidaritet. Men Tage påpekade att solidariteten inte kan krävas uppifrån. Den som tror det har möjligen förväxlat den med lojalitet, som är ett överhetsord. Solidaritet är ett medborgerligt honnörsord, säger Tage Danielsson. Solidaritet är alltid ömsesidig.

Tage säger i artikeln att vi måste ta farväl till höger och vänster, och tänka från nya utgångspunkter. Själv ville han i fortsättningen inte kalla sig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.

Sitt allra sista framträdande gjorde Tage på Humanistdagarna i Linköping i september 1985. Han läste där sin dikt Den akterseglade humanisten.

Några hade hånat Tage Danielsson för hans ställningstagande mot kärnkraften i sannolikhetsmonologen. Det som hände i Harrisburg kan inte hända igen, sa de. Den 13 oktober 1985 dog Tage. I april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Nu har vi fått klara oss bäst vi kunnat i 25 år utan Tage.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post62

Gemene man minns herr Gemén

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Saturday, October 02 2010 07:48

Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nej, han är död. Men Martin Ljung kommer alltid att leva.

Jag älskar historien om hur Martin Ljung och Povel Ramel träffades första gången. Povel var vid tillfället tjänsteman på Radiotjänst, och Martin hade hört av sig och bett att få komma och presentera sig. Kanske kunde han vara något för radion?

Egentligen, har Martin själv berättat senare, var det mer en intresseförklaring för Povels humor än en regelrätt jobbansökan. Men Martin gjorde en stilenlig entré på Povels tjänsterum. Han bockade omsorgsfullt av varje moment på en lång lista som han hade med sig: "Stigit in. Tagit av hatt, rock och galoscher. Lagt bort titlarna..." Här avbröt sig Martin och tittade upp på Povel för första gången. "Jo jag undrar, vi kan väl säga du till varandra?"

Detta var långt före Bror Rexed och du-reformen, att dua statliga tjänstemän var inte alls något särskilt vanligt förfarande. "Ja, jag menar bara nu, under besöket. Sedan kan vi ta tillbaka alltihop igen." Povel gick med på tilltaget, och sedan dess tog de aldrig tillbaka några titlar. För att göra en lång historia kort, Martin gick igenom hela sin repertoar av lustigheter, och avslutade med att härma en biograforgel. Det nappade Povel på. Så kom det sig att Martin Ljungs första radioframträdande blev att i Frukostklubben härma en orgel.

Sedan blev det mer med Povel. Radioserien Herr Hålms Öden och Angantyr. Första knäppuppen Akta huvet, där han för första gången gjorde monologen om Viking (han som var så svag att han inte orkade kasta bort tegelstenen). Långfilmer som I rök och dans och Ratataa. Djuprevyn 2 meter, där Martin drog det tyngsta lasset med nummer som till exempel Hamlet och Upptäcktsresanden. Knäppupperna II och III, och revyn Alla 4 (med Povel, Brita Borg och Gunwer Bergkvist) där han bland annat sjöng "Vi ska klara av'et". Och revymusicalen Funny Boy, där han spelade krumelurer som betjänten herr Gemén och dessutom försökte få prinsessan att skratta med hjälp av den klassiska sketchen om Fingal Olsson.

Fingal Olsson var förresten skriven av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Martin hade flera samarbeten med dem också, från sketchen "Guben i låddan" till revyerna Spader Madame och Glaset i örat. I den sistnämna var det Martins idé att ramhandlingen i första akten skulle utgöras av människor som stod i kö. Från Glaset i örat härrör sig också sketchen "Ansökan om att få finnas", där Martin ber om tillstånd att få finnas till. Motspelaren Tage Danielsson hörs bara som en röst från ovan. Martins anspråk blir lägre och lägre: "Jag skulle gärna vilja få finnas kvar till sekelskiftet. Min pappa var med om det förra sekelskiftet och han har berättat att det var så roligt, de hade pappershattar och trumpeter. Eller åtminstone till nyår, det vore trevligt. Huh? Kan jag få finnas till på lördag? För då är jag bortbjuden."

Martin Ljung hade en närmast inbyggd känsla för humor, vad som slår an. Många av dagens komiker och revyskådespelare skulle ha mycket att lära av hans förmåga att använda de små nyanserna.

"Att bli gammal är inte så farligt, det är man inte så länge", sa Martin Ljung. I torsdags gick han bort vid 93 års ålder.

-

Tidningsartiklar om Martin Ljungs död: Aftonbladet, Expressen, SvD. Bloggare: Kulturbloggen, Mymlan.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post61

Galen gala

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Monday, January 18 2010 22:13

I kväll är det idrottsgalan. Man kan ha synpunkter på vilka som vinner. Och det är det många som kommer att ha också. Men, som Peter Settman sa i inledningen, att den här galan återkommer år efter år visar att det faktiskt går att tävla i idrott.

Det går att tävla i revy också, på samma grunder. Revy-Richardgalan återkommer år efter år. Men i årets revygala var några saker nya. Galan direktsändes inte bara över Blekinge, utan över hela landet i riks-P4. Och den fordom enväldige juryn Bengt Olsson var vorden trefaldigad.

Toppen. Tre par ögon ser bättre än ett, kan man resonera. Och så kan man resonera att de tre jurymedlemmarna hade hunnit åka runt och se alla de tävlande revyerna för att därigenom göra en rättvis bedömning. Strångamålarevyn och Revymix hade premiär i december, Olofströmsrevyn på nyårsafton och Sölvesborgsrevyn på trettonafton, dagen innan galan. Fler revyer än fyra var det ju inte i Blekinge i år. Jo, det var det visserligen, men Sibbamålarevyn hade ju inte premiär förrän efter att galan hade ägt rum, så det passade inte i deras schema.

Nåväl, på dessa grunder kunde juryn dela ut priser i de traditionella klasserna som betyder så mycket för revyerna: Bästa artist (manlig och kvinnlig), bästa scenografi, bästa koreografi, bästa debutant, bästa musik, bästa revynummer och bästa revy.

Gjorde de det? Nej. Hela galan var uppbyggd kring ett enda pris, som kallades Årets Bästa Revy.

Var det då revyerna man bedömde? Nej. Hela bedömningen gjordes utifrån de nummer som respektive revy själv valt ut att spela upp på galan. Ofta på andra grunder än att de skulle vara de allra bästa numren i revyn, som till exempel vilka skådisar som fanns tillgängliga eller ville vara med.

Men juryn bestämde väl? Nej. Bara till hälften. Lika många röster hade - radiolyssnarna. Utspridda över hela landet, utan möjlighet att bedöma numrens koreografi, sceneri, skådisarnas minspel, kostymer, tajming.

Mycket riktigt har galan också kritiserats. Olofströmsrevyns producent Leif Jönsson (ej släkt med Gemene man) har påpekat att helhetsintrycket bör bedömas om man ska kalla ett pris för årets Bästa Revy. Några tycker kanske att han är part i målet, eftersom hans revy deltog men inte vann. Men jag kan inte låta bli att hålla med honom en del. I det här fallet får jag väl betraktas som helt neutral eftersom Ronnebyrevyn inte hade någon revy i år, och därför inte var med i tävlingen.

För, vad man än tycker om det riktiga i att tävla i revy, Revy-Richard betyder mycket för revyerna. En utmärkelse är värdefull för marknadsföringen. Och jag hoppas idén med länsvisa revygalor sprider sig till fler lokalradiostationer, kanske i samarbete mellan två eller tre grannstationer i några fall. Men idén kan fortfarande utvecklas vidare och förbättras.

Vänta med galan ett par veckor så att alla aktiva revyer åtminstone hunnit ha ett par föreställningar. Låt gärna radiolyssnarna, för interaktivitetens skull, utse pris till bästa radiomässiga nummer. Men låt en jury som sett alla revyerna på plats bedöma helhetsintryck och dela ut övriga priser, inklusive det till bästa revy. Annars överväger åtminstone jag att hoppa över medverkan nästa revygala, i det fall jag är delaktig i någon revy nästa år.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post59
« PreviousNext »