Gemene mans revyblogg

Gemene mans revyblogg

Om Gemene man

I min blogg berättar jag små anekdoter från revyns och teaterns värld. Mestadels självupplevt, men också lite revyhistoria ibland.

Gemene man minns herr Gemén

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Saturday, October 02 2010 07:48

Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nej, han är död. Men Martin Ljung kommer alltid att leva.

Jag älskar historien om hur Martin Ljung och Povel Ramel träffades första gången. Povel var vid tillfället tjänsteman på Radiotjänst, och Martin hade hört av sig och bett att få komma och presentera sig. Kanske kunde han vara något för radion?

Egentligen, har Martin själv berättat senare, var det mer en intresseförklaring för Povels humor än en regelrätt jobbansökan. Men Martin gjorde en stilenlig entré på Povels tjänsterum. Han bockade omsorgsfullt av varje moment på en lång lista som han hade med sig: "Stigit in. Tagit av hatt, rock och galoscher. Lagt bort titlarna..." Här avbröt sig Martin och tittade upp på Povel för första gången. "Jo jag undrar, vi kan väl säga du till varandra?"

Detta var långt före Bror Rexed och du-reformen, att dua statliga tjänstemän var inte alls något särskilt vanligt förfarande. "Ja, jag menar bara nu, under besöket. Sedan kan vi ta tillbaka alltihop igen." Povel gick med på tilltaget, och sedan dess tog de aldrig tillbaka några titlar. För att göra en lång historia kort, Martin gick igenom hela sin repertoar av lustigheter, och avslutade med att härma en biograforgel. Det nappade Povel på. Så kom det sig att Martin Ljungs första radioframträdande blev att i Frukostklubben härma en orgel.

Sedan blev det mer med Povel. Radioserien Herr Hålms Öden och Angantyr. Första knäppuppen Akta huvet, där han för första gången gjorde monologen om Viking (han som var så svag att han inte orkade kasta bort tegelstenen). Långfilmer som I rök och dans och Ratataa. Djuprevyn 2 meter, där Martin drog det tyngsta lasset med nummer som till exempel Hamlet och Upptäcktsresanden. Knäppupperna II och III, och revyn Alla 4 (med Povel, Brita Borg och Gunwer Bergkvist) där han bland annat sjöng "Vi ska klara av'et". Och revymusicalen Funny Boy, där han spelade krumelurer som betjänten herr Gemén och dessutom försökte få prinsessan att skratta med hjälp av den klassiska sketchen om Fingal Olsson.

Fingal Olsson var förresten skriven av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Martin hade flera samarbeten med dem också, från sketchen "Guben i låddan" till revyerna Spader Madame och Glaset i örat. I den sistnämna var det Martins idé att ramhandlingen i första akten skulle utgöras av människor som stod i kö. Från Glaset i örat härrör sig också sketchen "Ansökan om att få finnas", där Martin ber om tillstånd att få finnas till. Motspelaren Tage Danielsson hörs bara som en röst från ovan. Martins anspråk blir lägre och lägre: "Jag skulle gärna vilja få finnas kvar till sekelskiftet. Min pappa var med om det förra sekelskiftet och han har berättat att det var så roligt, de hade pappershattar och trumpeter. Eller åtminstone till nyår, det vore trevligt. Huh? Kan jag få finnas till på lördag? För då är jag bortbjuden."

Martin Ljung hade en närmast inbyggd känsla för humor, vad som slår an. Många av dagens komiker och revyskådespelare skulle ha mycket att lära av hans förmåga att använda de små nyanserna.

"Att bli gammal är inte så farligt, det är man inte så länge", sa Martin Ljung. I torsdags gick han bort vid 93 års ålder.

-

Tidningsartiklar om Martin Ljungs död: Aftonbladet, Expressen, SvD. Bloggare: Kulturbloggen, Mymlan.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post61