Gemene mans revyblogg

Gemene mans revyblogg

Om Gemene man

I min blogg berättar jag små anekdoter från revyns och teaterns värld. Mestadels självupplevt, men också lite revyhistoria ibland.

Låtskrivarseminarium på teatern

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Saturday, December 04 2010 23:13

Tänk om de som promenerade genom den snöklädda Rådhusparken förbi Ronneby Teater i eftermiddag bara visste vad som tilldrog sig precis innanför väggen. Där satt Anders F Rönnblom och Peter R. Ericson och serverade visdomar och reflektioner från var för sig närmare femtio års låtskrivande.

Detta skedde i form av ett låtskrivarseminarium som ABF anordnade för sina medlemsorganisationer och anslutna föreningar, däribland Ronneby Musikförening och Ronneby Folkteater. Så kom det sig att undertecknad befann sig på rätt sida väggen som denna dag utgjorde skiljelinje mellan kyla och gemenskapens värme.

Seminariet hade enklast tänkbara form. Vi tio personer, inklusive de två inbjudna musikerna, samtalade i tre timmar om hur man skriver en bra låtar, hur man vet vad som är bra, skrivandets och musicerandets villkor och närliggande frågor. Allt givetvis med utgångspunkt från Rönnbloms och Ericsons långa erfarenhet.

Jag förde lite anteckningar, men har inga ambitioner att försöka sammanfatta hela samtalet. En del repliker får i stället representera vad vi pratade om. Anders F Rönnblom karakteriserade sig själv som en som aldrig blev någon skicklig sångare eller skicklig instrumentalist, eftersom han fokuserade på att skriva låtar. Vi funderade över detta faktum, att riktigt skickliga musiker ofta är mediokra låtskrivare och vice versa. När Rönnblom började skriva låtar i början av 1960-talet var förstås Lennon-McCartney tidiga inspirationskällor. Sedan blev det Bob Dylan och så småningom Grateful Dead och många andra. Runt 1970, när det blev dags att skivdebutera, råddes Rönnblom att börja skriva på svenska, "det är många som gör det nu". Han hade alltså med sig sitt engelska bildspråk som han skrivit texter i under tio år, och började nu använda samma bilder på svenska. Så skapades hans unika stil.

Peter R. Ericson har också en lång meritlista som låtskrivare, och spelar alltså nu gitarr i Anders F Rönnblom band. I mitten av 1980-talet skrev han flera låtar åt andra artister, låtar som blev hits åt t.ex. Cornelis Vreeswijk (Sommarkort) och Monica Zetterlund (Under vinrankan). "Att skriva åt Monica Zetterlund var inte enkelt", intygade Ericson. Framgångarna ledde till att han fick flera förfrågningar om att skriva låtar åt olika artister. Men hans text till en sång åt Jan Malmsjö refuserades, "den här texten passar inte Malmsjö, han fattar den inte", sa en skivbolagsdirektör.

Långt efteråt får Ericson fortfarande frågan om han inte kan skriva sådana låtar som han gjorde då. Men hur skulle det gå till, frågade han. De låtarna skrev han när han var runt 35 år, de var bra för att han skrev dem då. De kan inte upprepas nu.

Anders F Rönnblom berättade att Europa brinner från början skrevs för Melodifestivalen, iden var skivbolaget Polygrams. Men sedan råkade han förse den med en text som inte passade riktigt i sammanhanget, så den kom aldrig med. Det var hans närmaste kontakt med just det speciella uttrycket av kommersiellt musikskapande.

Samtalet kretsade ett tag kring de olika förhållningssätt som finns till låtskrivandet. Före popens genombrott och låtskrivare som till exempel just Lennon-McCartney, var musik något som skrevs av särskilda yrkesmän som arbetade kontorstid, och sedan matchades ihop med lämpliga sångartister. Amerikanska exempel är Leiber-Stoller och, ännu längre tillbaka, New Yorkbaserade Tin Pan Alley. Denna mer industriella typ av musikskapande finns förstås i dag representerad av de låtskrivare som, även nu i särskilda team, skriver åt artister som Britney Spears och Kylie Minogue, för att inte tala om alla Idolartister och melodifestivalakter som behöver material att framföra.

Denna typ av musikskapande går inte att förakta. Kanske är den mer kommersiellt gångbar, och efter pengamått därför mer framgångsrik, än Rönnbloms och Ericsons sätt att komponera låtar som i första hand är tänkt att framföras av dem själva. Det dröjde 35 år innan någon annan artist gjorde en cover på en Anders F Rönnblom-låt. (Då var det Anna Stadling och Idde Schultz.)

Jag associerade denna skillnad i förhållningssätt till Johanna Broman Åkessons doktorsavhandling om melodins epok, som jag tidigare nämnt här på bloggen (avhandlingen heter "Med gårdagens dörr på glänt). I korthet är Broman Åkessons tes den här: Det fanns en tidsepok, som ungefär börjar på Tin Pan Alley-kollektivets tid och varar fram till popens genombrott, då ett musikaliskt verk definierades som noter på papper. En låtskrivare (upphovsman) var kopplad till ett musikförlag, publicerade en låt, och därmed fanns det musikaliska verket. Sedan kunde det plockas upp av skivbolag som satte det i händerna på någon eller några av deras artister, som gjorde sina respektive tolkningar, i form av inspelningar och/eller liveframträdanden. I tidsepoken närmast efter Melodins epok, är det snarare inspelningen som är själva det musikaliska verket. Artisterna antingen skapar själva sin musik eller har fått den specialskriven för sig på ett sådant sätt att produktionen så som den blir inspelad på skiva inte går att ändra alltför mycket utan att det i så fall definieras som ett annat verk. Begreppet cover började användas under denna epok, dessförinnan hade det varit obegripligt eftersom det inte fanns någon "originalversion" av en låt, utöver den som bara fanns noterad på papper.

Jag frågade Rönnblom och Ericson om de såg någon förlängning av denna utveckling. Går vi mot ett nytt, tredje, förhållningssätt, eller går vi kanske tillbaka mot mer av Melodins epok? Själva representerar de ju snarast något däremellan, eller en "melodisk kvarleva" om man så vill. Rönnblom berättade att en rolig period i skapandeprocessen är den första, när låten kommer till. Sedan ska den repeteras in och putsas till och "fästas" i en version som blir den officiella, den som spelas in. Tredje perioden är den roligaste, när låten redan finns stadfäst, och han åter kan tillåta sig att ändra om den, när han möter publiken med den. Då kan en snabb låt plötsligt få bli långsam, ett riff kan bytas mot ett annat.

Ett tag på 1990-talet satt Peter R. Ericson på skivbolag och lyssnade på demos som förhoppningsfulla kompositörer från hela landet skickade in. (Detta var förstås före MySpace och YouTube.) Mycket av det som kom in var kvalitativt högtstående på många vis, bra hantverk och skickligt musikaliskt framförande, men inget var originellt. Alla var så måna om att låta "som alla andra".

Anders F Rönnblom avslutade med att konstatera att vi ska vara glada att det finns människor som inte vill ha det som låter som alla andra. Att det finns de som vill ha det som är litet annorlunda. Andra vill ha Idol och ändlöst wailande. Men så finns det fortfarande de, även om de kanske är färre, som inte är rädda för det som kanske uppfattas som "udda", som uppskattar musik av ett annat slag. Kort sagt, som gillar artister som Anders F Rönnblom.

  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post64