Gemene mans revyblogg

Gemene mans revyblogg

Om Gemene man

I min blogg berättar jag små anekdoter från revyns och teaterns värld. Mestadels självupplevt, men också lite revyhistoria ibland.

Gött o sua pau

Från scen och cabaretPosted by Urban Jönsson Sunday, January 15 2012 23:14
Nu har jag varit och sett revy i Olofström. Det är Det Gamla Revygänget som i år gör sin tjugonde nyårsrevy på Folkets hus. Fast det där med tjugo nyårsrevyer är kanske en sanning med viss modifikation. Under några år satte gänget upp lustspel i stället för revyer. Under den tiden hann ett annat revysällskap etablera sig i Olofström. När det nu tjugoårsjubilerande gänget sedan började med revyer igen, ståtade den lilla orten Olofström plötsligt med hela två nyårsrevyer under några år. Det var då som namnet "Det Gamla Revygänget" blev relevant.

Jag bytte några ord med revyns Patrik Sjöstedt efter föreställningen, och vi kom in på tjugoårsjubileet. Han har inte varit med alla åren, detta är "bara" hans nionde Olofströmsrevy. Men han kunde berätta att just de där åren med konkurrerande revyer i Olofström, det var också då som antalet revybesökare steg - för bägge revyerna. Man kunde befarat att publiken bara valde att gå på den ena, men konkurrensen ledde i stället till ett ökat intresse för revy totalt sett.

Och intresset har hållit i sig. I år har man planerat åtta föreställningar i Folkets hus, och redan annonserar man om två extraföreställningar därtill. För andra året i rad är det Jörgen Andersson som regisserar. Revyn heter "Gott & Blandat. Möet gött o sua pau". (Den där underrubriken är självklar för mig, olofströmsdialekten uppvisar stora likheter med min barndomstrakts vilda tungomål göingskan. Men för er andra kommer här en översättning: "Mycket gott att suga på".)

Inramningen av revyn är så familjär det nu kan tillåtas bli i ett Folkets hus som det i Olofström. En fin och ändamålsenlig byggnad som lätt kan ändra skepnad efter behov. Tjugo kronor i garderobsavgift, och så får man ett programblad på köpet. Dessutom ingår något "gött o sua pau", en godisklubba får man med programbladet. Ett litet minus i min bok för att själva nummerräckan inte är tryckt i det annars så påkostade programbladet, utan ligger som ett löst A4-ark som bilaga. Det är ju trots allt den som är programmet, kan man tycka. Men det har väl att göra med trycktider och möjlighet till sena programändringar, förmodar jag.

Det Gamla Revygänget har flera duktiga sångförmågor, och det visar de gärna. I såväl introduktionslåten som övriga ensemblesånger hör man att de övat stämsång, vilket inte minst hjälper upp hörförståelsen radikalt. Jag vet av erfarenhet från andra revyer (ingen nämnd, ingen glömd) hur svårt det är att höra texten när ensembler sjunger unisont. Dessutom låter det bra i Olofströmsrevyn, vilket inte minst beror på deras skickliga revyorkester (mer om den nedan).

Efter inledning, introduktionslåt och lite välkomstsnack kommer första "riktiga" numret. Anna Olsson gör ett mycket finstämt och vackert framförande av Vysotskijs Sanningen och lögnen. Man rycks verkligen med och lyssnar. Men, så sitter man där och undrar - är detta revy? Att rakt upp och ner sjunga en sång med originaltext (må vara i översättning från ryskan, men det är knappast Olofströmsrevyns egen översättning), det låter mer som någon kabaré eller viskväll i mina öron. Efter den öppningen är jag i alla fall beredd: Här kan allt hända.

Tjugoårsjubileet till ära har man plockat upp några nummer från tidigare revyer och piffat upp dem en smula. Det gör att de kanske inte avhandlar helt dagsaktuella företeelser, men tanken är förstås att bjuda på godbitar (gött o sua pau...) från gängets tidigare succéer.

Tyvärr känns många av numren alldeles för långa. Även ett buskisnummer som borde kunna generera kaskader av skrattsalvor från publiken, får till sist bara spridda fniss, eftersom poängerna kommer lika glest som barren på den i numret ingående julgranen. Och det handlar nog både om att våga korta ner texterna och att öka tempot i sketcherna. Första akten är en timme och tjugo minuter, och innehåller då ändå bara elva nummer.

Förra året fick Olofströmsrevyn Sveriges Radio Blekinges pris Revy-Richard i kategorin bästa revyorkester. Det skulle förvåna mig om de inte får det i år också. Det är samma musiker, och de är om möjligt ännu bättre än i fjor. I år lägger jag särskilt märke till Johan Liedberg som förutom att traktera olika saxar också spelar tremolo på gitarren och får den att låta som en mandolin. Allihop sjunger också, både i egna sångnummer och som förstärkande bakgrund till ensemblens solister. En särskild eloge ska Olofströmsrevyn ha för att dansarnas eget nummer framförs med levande musik. Alltför många revybaletter kör med originalinspelningar till sina dansnummer, men här är det orkestern som spelar och sjunger. Mycket bra! (Nu kanske ni tycker jag talar emot mig själv. Men när det är som musik till ett nummer "där dansen är huvudsaken" kan man stå ut med att en sång framförs med originaltext...)

Apropå revyorkestern. Efter föreställningen nämnde jag för Patrik Sjöstedt att musiken känns så integrerad, visst måste väl musikerna ha varit inblandade redan tidigt i höstas? Nej, sa Patrik, sanningen att säga kommer de inte in förrän en vecka innan jul. De bor alla på annan ort i vanliga fall, och sammanstrålar bara med revygänget när cirka två veckor återstår till premiär. Men de är garvade revymusiker och vet precis vad som behöver göras, var mellanspel och jinglar ska in och kan bidra med egna idéer till den slutliga ljudbilden. (Ännu ett skäl till varför revynumren bara ligger som bilaga i programbladet, gissar jag...)

Andra akten börjar med en elak drift med Blekinges högsta landstingspolitiker. Frågan är dock om satiren är så särskilt spetsig, den drunknar i så fall i all bajs- och underbältet-humor i numret. Politikerna tronar nämligen på ett gammaldags utedass, ett trefjölars. Skitprat, var ordet.

Sedan kommer ett träffsäkert nummer som sammanfattar en dag i Sveriges Radio Blekinge. Therese Bengtsson och Patrik Sjöstedt kreerar alla programledare från morgon till kväll, medan Kristoffer "Tage" Simebjär-Thagesson gör diverse inringande tävlande och andra personer. "Tage" har över huvud taget mycket att göra i revyn, jag har en känsla av att han lyfts fram lite extra i år.

En som nästan kommer bort i första akten, men märks desto mer i andra, är förra årets Revy-Richardvinnare i klassen årets kvinnliga artist, Inger Gunnarsson. Här gör hon en figur "Hönsa-Hilda", som inte väjer för att blanda in EU-politik i revyn. Djärvt grepp, men publiken är med på noterna. Inger är bra i år också, men både Anita Bengtsson (som varit med från starten) och kanske framför allt Anita Stark gör henne rangen stridig som leading lady i årets revy.

Även några nummer i andra akten lider av samma sjuka som första aktens - för långa sketcher och för lågt tempo. I en sketch känns det som om slutpoängen uteblir, eller åtminstone blir ganska otydlig. Den, och flera sketcher, kunde gott ha tajtats till något.

Som helhet får jag nog säga att jag ändå kände mig mer imponerad av förra årets Olofströmsrevy än årets tjugoårsjubilerande upplaga. Men man får mycket revy för pengarna, om man säger så. Eftersom jag stannade en stund och pratade med ensemblen, fick jag dessutom garderobspersonalen att vänta några extra minuter. Sist av alla hämtade jag ut min jacka, så jag utnyttjade även garderobspengen till fullo. Och godisklubban har jag kvar. Möet gött o sua pau.



  • Comments(0)//blogg.gemeneman.se/#post73