<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Gemene mans revyblogg Feed</title><link>http://blogg.gemeneman.se/</link><description>I min blogg ber&amp;#xE4;ttar jag sm&amp;#xE5; anekdoter fr&amp;#xE5;n revyns och teaterns v&amp;#xE4;rld. Mestadels sj&amp;#xE4;lvupplevt, men ocks&amp;#xE5; lite revyhistoria ibland.</description><item><title>Gött o sua pau</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=73</link><description><![CDATA[ Nu har jag varit och sett revy i Olofström. Det är  Det Gamla Revygänget  som i år gör sin tjugonde nyårsrevy på Folkets hus. Fast det där med tjugo nyårsrevyer är kanske en sanning med viss modifikation. Under några år satte gänget upp lustspel i stället för revyer. Under den tiden hann ett annat revysällskap etablera sig i Olofström. När det nu tjugoårsjubilerande gänget sedan började med revyer igen, ståtade den lilla orten Olofström plötsligt med hela två nyårsrevyer under några år. Det var då som namnet "Det Gamla Revygänget" blev relevant. Jag bytte några ord med revyns  Patrik Sjöstedt  efter föreställningen, och vi kom in på tjugoårsjubileet. Han har inte varit med alla åren, detta är "bara" hans nionde Olofströmsrevy. Men han kunde berätta att just de där åren med konkurrerande revyer i Olofström, det var också då som antalet revybesökare steg - för bägge revyerna. Man kunde befarat att publiken bara valde att gå på den ena, men konkurrensen ledde i stället till ett ökat intresse för revy totalt sett.  Och intresset har hållit i sig. I år har man planerat åtta föreställningar i Folkets hus, och redan annonserar man om två extraföreställningar därtill. För andra året i rad är det  Jörgen Andersson  som regisserar. Revyn heter "Gott &amp; Blandat. Möet gött o sua pau". (Den där underrubriken är självklar för mig, olofströmsdialekten uppvisar stora likheter med min barndomstrakts vilda tungomål göingskan. Men för er andra kommer här en översättning: "Mycket gott att suga på".)  Inramningen av revyn är så familjär det nu kan tillåtas bli i ett Folkets hus som det i Olofström. En fin och ändamålsenlig byggnad som lätt kan ändra skepnad efter behov. Tjugo kronor i garderobsavgift, och så får man ett programblad på köpet. Dessutom ingår något "gött o sua pau", en godisklubba får man med programbladet. Ett litet minus i min bok för att själva nummerräckan inte är tryckt i det annars så påkostade programbladet, utan ligger som ett löst A4-ark som bilaga. Det är ju trots allt den som  är  programmet, kan man tycka. Men det har väl att göra med trycktider och möjlighet till sena programändringar, förmodar jag.  Det Gamla Revygänget har flera duktiga sångförmågor, och det visar de gärna. I såväl introduktionslåten som övriga ensemblesånger hör man att de övat stämsång, vilket inte minst hjälper upp hörförståelsen radikalt. Jag vet av erfarenhet från andra revyer (ingen nämnd, ingen glömd) hur svårt det är att höra texten när ensembler sjunger unisont. Dessutom låter det bra i Olofströmsrevyn, vilket inte minst beror på deras skickliga revyorkester (mer om den nedan).  Efter inledning, introduktionslåt och lite välkomstsnack kommer första "riktiga" numret.  Anna Olsson  gör ett mycket finstämt och vackert framförande av  Vysotskijs   Sanningen och lögnen . Man rycks verkligen med och lyssnar. Men, så sitter man där och undrar - är detta revy? Att rakt upp och ner sjunga en sång med originaltext (må vara i översättning från ryskan, men det är knappast Olofströmsrevyns egen översättning), det låter mer som någon kabaré eller viskväll i mina öron. Efter den öppningen är jag i alla fall beredd: Här kan allt hända.  Tjugoårsjubileet till ära har man plockat upp några nummer från tidigare revyer och piffat upp dem en smula. Det gör att de kanske inte avhandlar helt dagsaktuella företeelser, men tanken är förstås att bjuda på godbitar (gött o sua pau...) från gängets tidigare succéer.  Tyvärr känns många av numren alldeles för långa. Även ett buskisnummer som borde kunna generera kaskader av skrattsalvor från publiken, får till sist bara spridda fniss, eftersom poängerna kommer lika glest som barren på den i numret ingående julgranen. Och det handlar nog både om att våga korta ner texterna och att öka tempot i sketcherna. Första akten är en timme och tjugo minuter, och innehåller då ändå bara elva nummer.  Förra året fick Olofströmsrevyn Sveriges Radio Blekinges pris  Revy-Richard  i kategorin bästa revyorkester. Det skulle förvåna mig om de inte får det i år också. Det är samma musiker, och de är om möjligt ännu bättre än i fjor. I år lägger jag särskilt märke till  Johan Liedberg  som förutom att traktera olika saxar också spelar tremolo på gitarren och får den att låta som en mandolin. Allihop sjunger också, både i egna sångnummer och som förstärkande bakgrund till ensemblens solister. En särskild eloge ska Olofströmsrevyn ha för att dansarnas eget nummer framförs med levande musik. Alltför många revybaletter kör med originalinspelningar till sina dansnummer, men här är det orkestern som spelar och sjunger. Mycket bra! (Nu kanske ni tycker jag talar emot mig själv. Men när det är som musik till ett nummer "där dansen är huvudsaken" kan man stå ut med att en sång framförs med originaltext...)  Apropå revyorkestern. Efter föreställningen nämnde jag för Patrik Sjöstedt att musiken känns så integrerad, visst måste väl musikerna ha varit inblandade redan tidigt i höstas? Nej, sa Patrik, sanningen att säga kommer de inte in förrän en vecka innan jul. De bor alla på annan ort i vanliga fall, och sammanstrålar bara med revygänget när cirka två veckor återstår till premiär. Men de är garvade revymusiker och vet precis vad som behöver göras, var mellanspel och jinglar ska in och kan bidra med egna idéer till den slutliga ljudbilden. (Ännu ett skäl till varför revynumren bara ligger som bilaga i programbladet, gissar jag...)  Andra akten börjar med en elak drift med Blekinges högsta landstingspolitiker. Frågan är dock om satiren är så särskilt spetsig, den drunknar i så fall i all bajs- och underbältet-humor i numret. Politikerna tronar nämligen på ett gammaldags utedass, ett trefjölars. Skitprat, var ordet.  Sedan kommer ett träffsäkert nummer som sammanfattar en dag i Sveriges Radio Blekinge.  Therese Bengtsson  och Patrik Sjöstedt kreerar alla programledare från morgon till kväll, medan  Kristoffer "Tage" Simebjär-Thagesson  gör diverse inringande tävlande och andra personer. "Tage" har över huvud taget mycket att göra i revyn, jag har en känsla av att han lyfts fram lite extra i år.  En som nästan kommer bort i första akten, men märks desto mer i andra, är förra årets Revy-Richardvinnare i klassen årets kvinnliga artist,  Inger Gunnarsson . Här gör hon en figur "Hönsa-Hilda", som inte väjer för att blanda in EU-politik i revyn. Djärvt grepp, men publiken är med på noterna. Inger är bra i år också, men både  Anita Bengtsson  (som varit med från starten) och kanske framför allt  Anita Stark  gör henne rangen stridig som  leading lady  i årets revy.  Även några nummer i andra akten lider av samma sjuka som första aktens - för långa sketcher och för lågt tempo. I en sketch känns det som om slutpoängen uteblir, eller åtminstone blir ganska otydlig. Den, och flera sketcher, kunde gott ha tajtats till något.  Som helhet får jag nog säga att jag ändå kände mig mer imponerad av förra årets Olofströmsrevy än årets tjugoårsjubilerande upplaga. Men man får mycket revy för pengarna, om man säger så. Eftersom jag stannade en stund och pratade med ensemblen, fick jag dessutom garderobspersonalen att vänta några extra minuter. Sist av alla hämtade jag ut min jacka, så jag utnyttjade även garderobspengen till fullo. Och godisklubban har jag kvar. Möet gött o sua pau.    
   
   
 
 ]]></description><pubDate>Sun, 15 Jan 2012 23:14:13 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Inte helt hundra</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=72</link><description><![CDATA[ Ronneby teater fyllde hundra år under 2011. Men det finns mycket i vårt samhälle som inte är helt hundra. Är vi det till exempel själva? Och, i så fall, är vi riktigt hundra på det? Ronneby Folkteaters nyårsrevy 2012 heter i alla fall  Inte helt hundra .    På nyårsafton var det fullsatt premiär på revyn till vilken jag som vanligt bidragit med en del nummer. Jag ska erkänna att jag inte sett hela revyn ännu, eftersom jag hjälpt till och bemannat pausserveringen vid de föreställningskvällar jag varit på teatern. Men nu har jag pratat med besökande och jag har läst vad tidningarna skrivit. Alla recensioner finns utlagda på  Ronneby Folkteaters hemsida .     Så nu vågar jag nästan tro på att det inte är så dåligt i alla fall. Man vet ju aldrig sånt förrän man har mött en publik. Och i år har det känts ännu mer osäkert än vanligt. Eller har det känts precis som vanligt, man glömmer så lätt. Detta är ju bara min elfte revy i sträck.     Så mitt bästa råd än så länge är att ni får väl gå och titta själva. Tills vidare kan jag bjuda på några bilder från revyn. Bilderna är tagna vid en repetition, ifall ni tycker att de är inte helt hundra.                         
 ]]></description><pubDate>Sat, 07 Jan 2012 15:57:45 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Det stronga gänget från Strångamåla</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=71</link><description><![CDATA[  Strångamålarevyn  heter en av Blekinges minsta revyer. Eller största, beroende på hur man ser det. De gör skäl för namnet lokalrevy, för den är verkligen lokal. Bygden går man ur huse. Det är bygden som sitter i salongen, och bygden som står på scenen. En bygderevy i ordets bästa bemärkelse. Skam till sägandes var det premiär för min del att gästa Strångamåla medborgarlokal och se deras revy. Det är nära mellan aktörer och publik i Strångamåla, och då inte bara räknat i centimeter mellan scenkant och främsta stolsraden. Den lilla lokalen långt borta från civilisationen ger en särskild närhet som gör att man som publik har fördragsamhet när tekniken krånglar och skådisarna börjar prata bredvid manus i stället.  Eftersom detta är första spelhelgen föregicks själva revyn av ett luciatåg med ett tjugotal flickor (dock inga pojkar) från bygden norr om Bräkne-Hoby. Många luciasånger kunde de... De sjöng i stort sett igenom hela julrepertoaren. Luciatåget saknade inte ens pyroteknik - mot slutet tände lucian ett tomtebloss.  Sedan börjar revyn. Den inleds med ett humoristiskt bildspel för att även vi utsocknes besökare ska få lära känna de lokala kändisarna i Bräkne-Hoby. Några poänger har de hittat där, men några slarvas tyvärr bort på grund av bildstrul. Det har de ju möjlighet att tajta till inför kommande föreställningar, de fortsätter till långt in i januari.  Det är lika bra att nämna revyorkestern på en gång. Det krävs särskilda kvaliteter hos en revyorkester. Förutom att vara skickliga musiker gäller det att hänga med i vad som händer på scenen, så att revyn blir en organisk helhet. Strångamålas orkester är sex personer stark, två av dem heter  Stefan Johannesson . De skiljs åt genom bostadsorten,   Örseryd   respektive   Tararp  . Stefan Johannesson, Öreseryd, har bidragit med flera av revyns sångtexter. Han skriver kluriga texter med poäng och tar väl vara på de melodier han lånar. Jag kan särskilt nämna Prins Daniels sång  Drönaren på Haga  ur första akten, där  Linus Martinsson  inte bara sjunger utan också gör en porträttlik prins.  Ett annat nämnvärt nummer i första akten är sketchen  Gästjägaren , som faktiskt känns som något man ser för första gången. Många andra sketcher i revyn är uppradade vitsar, men den här fungerar bra. Numret är skrivet av  Bert Åkesson , vilket får mig att misstänka att det är ett inköpt nummer.  Som sagt, många nummer staplar vitsar på varandra, vilket också framgår av att programbladet uppger många texter som "upphittad", "hittad i tidningen, "funnen på nätet". I de fallen ska gänget åtminstone ha heder av att de inte försöker ståta med lånta fjädrar utan erkänner att de inte skrivit skämten själva. Men något bättre credit till de ursprungliga upphovsmännen hade inte skadat.   Tommy Nilsson  drar ett tungt lass i revyn. Han är sin återkommande figur  Eilert , dock utan tidigare följeslagaren  Ingvald , och många andra gubbar. Första akten avslutas med en sketch där han är turistvärd som hyr ut cyklar till turister som vill trampa Bräkneleden. Men hur ska man bära sig åt för att få en komplett cykel egentligen...?  I pausen är det kaffe och kakor, det ingår när man är på Strångamålarevyn. Och dragning i lotterierna, de som gick hem med chokladkartonger tyckte kanske att lotterna som drogs i själva verket var revyns bästa nummer.  Andra akten har bättre tempo än den första, kanske tack vare att den utspelar sig inom ramen för en charterresa till Turkiet. Vi får följa hela Strångamåla från det att de checkar in inför avresan från  Ronneby Airport  till dess att de åker hem igen. Faktiskt lyckas de hålla ramen hela akten. Vanligt är annars, även i professionella revyer, att sådana ramhandlingar inte håller ens för en hel akt.  Här har  Ellinor Andersson  skrivit texten till sången  Turkey Jet , som anslår tonen för hela akten. Hon har också skrivit sångtexten  Poolparty , som lär ha tömt hela lagret av onepieces på Karlssons varuhus i Bräkne-Hoby. En annan höjdpunkt i andra akten är plastikoperationen  Gör om mig , där  Evelina Johansson  läggs under kniven. Numret är skrivet av  Ingegerd Wessel  i Mönsteråsrevyn, ett annat inköpt nummer med andra ord.  Ensemblens två yngsta medlemmar  Filip Jacobsson  och  Ebba Martinsson  gör bra ifrån sig, i bilen på väg hem från medborgarlokalen utnämnde vi deras "not yet" till revyns enskilt roligaste replik. Gubben Eilert har minsann följt med på Turkietresan också, i Tommy Nilssons gestaltning förstås. I revyns sista sketch ger han sig på att spela golf. Sedan avslutas akten med hemresa från Turkiet och revyns finalsång.  Jag har inga andra Strångamålarevyer att jämföra med, men det behöver absolut inte ha blivit mitt sista besök där. Som alla revyer där skådisarna "regisserar sig själva" finns där visst partier som känns alldeles för långa, det är svårt att stryka i ett nummer när man inte har någon dedicerad regissör som under repetitionsarbetet har förmågan att se helheten utifrån. Visst förekommer där en del under-bältet-humor, annat är inte att vänta med en figur som Eilert, men jag hade nog faktiskt befarat att det skulle vara ännu mer.  Jag vet inte vad en sån här recension egentligen nyttjar till. Om du nu blir sugen att åka och se Strångamålarevyn lär det vara svårt att förverkliga. Bygdegården rymmer c:a 120 besökare åt gången. Vad jag har hört brukar de i princip sälja slut på alla biljetter redan när de släpps. Men du som redan har biljett ska åtminstone se till att inte tappa bort den. 
 ]]></description><pubDate>Sun, 18 Dec 2011 19:55:20 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Femton minuter från Eslöv</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=70</link><description><![CDATA[ Femton minuter från Eslöv. Det vill säga, det är så lång tid som det tog att skriva det här blogginlägget, som i sin tur ska försöka sammanfatta mina första nio timmar i Skånemetropolen.    Eslöv är Sveriges roligaste stad. Åtminstone under den här veckan, när årets revyrixdag hålls här. För att kräma ut det roligaste komprimerar jag mitt revyrixdagsbesök till bara två dagar, fredag och lördag. Det var alltså så sent som i morse som jag klev av tåget i Eslöv.     Jag skulle bevista årsmötet i Riksförbundet Lokalrevyer i Sverige, med åtföljande rixdagsdebatt, som skulle hållas på hotell Sten Stensson Sten. Eftersom jag var osäker på om rixdagsreceptionen låg på hotellet eller i Medborgarhuset, gick jag först till det som var närmast från stationen. Alltså hotellet. Det var fel.     Så jag gick till Medborgarhuset och mötte på vägen glada människor (jag sa ju att det är Sveriges roligaste stad) med revypass i band om halsen. Jag förstod att jag var på rätt väg. På Medborgarhuset blev jag avprickad och fick mitt revypass som ger mig tillträde till lunch, seminarier, middagar, revy-SM-föreställning och bankett. I en stund av övermod trodde jag att jag också skulle hinna leta upp vandrarhemmet innan det var dags att gå tillbaka till Stensson och årsmötet, som skulle börja klockan 9.     Jag hittade vandrarhemmet, och ryckte i ett par dörrar. Låst. Receptionen ligger borta i det gula huset, sa några förbipasserande som tydligen var inkvarterade där, och som hade revypass i band om halsen. Jag gick till det gula huset, och ryckte i dörren. Två ungdomar kom ut med städgrejer. Vi kan inte ta emot dig, gå till kurslokalen och se om där finns någon, sa de. Men då var klockan redan kvart i nio, vilket betydde att jag var femton minuter från årsmötet.  (Fortsätter nedan.)            Det måste finnas någon utväg, tänkte jag. Och det fanns det (se bilden). Jag hastade den tillbaka till hotellet och hann i tid. Extra medlemsmöte (pga stadgeändring), årsmöte och rixdagsdebatt klarades av. Årets rixdagsdebatt blev givande, en grupp tillsattes för att se över hur framtida revyrixdagar ska arrangeras. Antal dagar, upplägg, med mera. På årsmötet avvärjdes dessutom hotet att lägga ner tidningen LIS-Aktuellt, som förbundsstyrelsen föreslagit. Styrelsen lämnade själva ett nytt förslag där föreningarna får avge en engångssumma mot att styrelsen ser över möjligheter att förbättra tidningens lönsamhet.     Rixdagsdebatten slogs ihop med det seminarium som jag var anmäld till på eftermiddagen. Det som riktar sig till revymammor och revypappor, och därför gemenligen går under beteckningen mamm- och pappseminariet. Därför fick jag eftermiddagen ledig. Efter lunchen på Medborgarhuset hade jag inte mycket att göra. Vandrarhemmet hade jag ju inte hunnit checka in på, så dit var det inte lönt att gå förrän receptionen öppnade igen klockan 17.     Och då visade sig just ett sådant problem som rixdagsdebatten avhandlat: På senare år är det mest de som är engagerade i revy-SM-föreställningen som åker på revyrixdag. Det finns inte mycket aktiviteter för övriga. Jag skulle ju ha varit på mamm- och pappseminariet, men nu fanns det plötsligt inga alternativa aktiviteter. Jag hann få en pratstund med några som skulle in och se revyföreställningen, men när den började blev det folktomt.     Men nu börjar revyrixdan på allvar, även för mig. Ikväll är det middag på Dammstorps gård några kilometer (cirka femton minuter) från Eslöv. Och i morgon är jag anmäld till seminarium om Hasse &amp; Tage på morgonen, sedan visas revyfilmen på Bian, och på eftermiddagen är det revy-SM-final med prisutdelning och därefter vankas stor bankett i Trollsjöparken. Återkommer med ny rixdaxrapport! 
 ]]></description><pubDate>Fri, 05 Aug 2011 17:48:41 +0200</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Produktion av produkter</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=69</link><description><![CDATA[  När  Hans Alfredson  och  Tage Danielsson  1961 stod på tröskeln till sitt genombrott i nöjesvärlden, valde de att registrera in ett aktiebolag. Deras första namnidé ratades av Patentverket. De hade tänkt kalla bolaget för  AB Produkter , med verksamhetsbeskrivningen  Produktion av produkter . 
 Efter att de döpt om sitt förslag till   Aktiebolaget Svenska Ord   och specificerat verksamhetsbeskrivningen till  Produktion av produkter inom nöjesvärlden  kunde karriären ta fart på allvar. Revyer och filmer, böcker, tv-program, till och med ett barnboksförlag ("Svenska Barn") hade man ett kort tag. Allt strömmade ut ur den lilla skrivarstugan i Vita Bergen. 
 Mitt senaste lilla projekt är att jag tagit fram ett föreläsningsmaterial om Hasse och Tage och Aktiebolaget Svenska Ord. På tisdag kväll blir det Hasseåtage-kväll i fritidslokalen på Blasius (Skogsgårdsgatan 2 A) i Ronneby. Jag berättar med ljudillustrationer och bilder om deras rikhaltiga produktion ända fram till Tages död och bolagets avvecklande 1985. (Materialet kan sedan även bokas in i form av kortare föredrag på runt 45 minuter, på samma sätt som mina Povel Ramel-föredrag.) 
 Det är Hyresgästföreningen som  arrangerar  för de boende på Blasius i första hand, men om någon utifrån också skulle vara intresserad lovar jag att det kommer att finnas några platser över.  
 (Jag kan avslöja att det blir vaniljdrömmar till fikat. För att ingen ska behöva fråga "var blev ni av, ljuva drömmar...".) 
 ]]></description><pubDate>Sun, 03 Apr 2011 22:43:14 +0200</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Misstänkt för mord!</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=68</link><description><![CDATA[  Jag är misstänkt för mord! För att ha hittat på ett, vill säga. 
 Och jag erkänner. Jag är skyldig till att ha skrivit pjäsen   Flensburgska mysteriet   som har premiär nu på fredag på Borgmästargården. Det är  Ronneby Folkteater  som producerar och skådespelare från både folkteatern och Kollektivteatern som står på scenen. 
 Scenen i det här fallet är två matsalar, en på övervåningen och en på nedervåningen i villan som Ronnebys borgmästare  Ernst Flensburg  lät bygga åt sig på 1890-talet. Publiken får dela upp sig och ta plats vid middagsborden där uppe eller nere. Under tiden som de serveras en trerätters måltid plus kaffe får de också följa skådespelet och försöka lösa en mordgåta. 
 Häromdagen var jag och bevistade första repetitionen "på plats", det vill säga på själva Borgmästargården. För regissören  Johan Westermark  och de övriga skådespelarna (regissören spelar själv med i pjäsen) blev det nu påtagligt vad det kommer att medföra för dem att spela varje akt växelvis uppe och nere, med ätande teaterpublik i två salonger parallellt så att säga. En akt medan andra halvan äter förrätt, sedan växling, sedan andra akten medan andra gänget får varmrätt, och så vidare. 
 Under den här veckan faller allt på plats. På torsdag är det genrep. Själv brottas jag mest med problemet hur jag ska kunna se både genrepet och premiären - och äta samma trerätters middag varje kväll... Köket och serveringspersonalen måste ju också repa, så genrepet genomförs förstås också med ätande gäster. Fast jag tror jag skippar middagen på genrepet. Sparar mig till premiären på fredag! 
   
 Bilden: Fasaden på Gamla Teatern i Ronneby pryds av den stora banderollen med borgmästare Flensburgs porträtt. Pjäsen spelas dock på Borgmästargården, i andra änden av kvarteret. 
 Fotnot: Både  Sydöstran ,  BLT  och  Commersen  har skrivit om Flensburgska mysteriet. 
 ]]></description><pubDate>Tue, 29 Mar 2011 00:09:27 +0200</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Lena Nyman - Det är mod</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=67</link><description><![CDATA[  En av Sveriges allra mest folkkära skådespelerskor,  Lena Nyman ,  är död . 
 Folkkär  blir man  om man arbetar med  Hasse &amp; Tage . Det är ingen överdrift att säga att det var de som gjorde Lena folkkär. Det var de som fick Lena att förstå att hon hade förmågan att vara rolig. Nu minns nog många henne främst som komedienn. 
 I en sång från deras revy  Svea Hund  sjunger Lena (tillsammans med  Lena Ericsson ,  Kerstin Bagge  och  Monica Zetterlund ) om mod. "Att slå nån som är mindre med en gummibatong, det är inte mod". Och "När dåliga kamrater sjunger helan går - då tar man upp en annan bit och dricker ingen sprit. Det är mod!" Lena Nyman har sedan en solovers där hon sjunger "Ifall man till exempel råkar hamna i en hop, av nykterister som går kring i plommonstop. Då struntar man i det, tar fram sitt pannband från Tibet och tar sig se'n en tår och sjunger helan går! Det är mod!" 
 Lena Nyman var modig, på just det viset. Hon vågade framför allt utmana sig själv flera gånger. Hon gick fortfarande på Dramatens scenskola när hon blev tillfrågad att spela med i  Vilgot Sjömans  film  Jag är nyfiken - gul . Hon har berättat att hon innan dess var helt omedveten såväl socialt som politiskt, men att det var medverkan i Nyfikenfilmerna som väckte hennes politiska medvetenhet även privat. 
 Sak samma alltså med den komiska ådran.  Hasse Alfredson  och  Tage Danielsson  hade en ny revy på gång 1973,  Glaset i örat . Lena hade modet att tacka ja när de frågade om hon ville vara med, hon visste så mycket som att man inte kunda tacka nej till dem. Men hon var helt ny i revysammanhang. Hon fick monologen  Stadslollan , som hon inte alls begrep det roliga med. Stå och prata stockholmska om att åka till landet, vad var det för roligt med det? Hon gjorde den genialt, det blev förstås succé.  Gunnar Svensson  fick henne att sjunga, fast hon "helt saknade tonart", som han sa. Hon sjöng tillsammans med  Gösta Ekman  i  Vad har du i fickan, Jan?  och med  Martin Ljung  i  Alltid blir man så förbannad . 
 Sedan var hon med i Svenska Ords filmer  Släpp fångarne loss - det är vår!  (1975) och Picassos äventyr (1978). Och däremellan den nämnda revy Svea Hund, där hon också gjorde klassiska nummer som  I sportaffären  och  Jeppa på berget . I filmen  Sopor  (1981) spelade hon prinsessan Victoria. I Svenska Ords sista scenproduktion, lustspelet  Fröken Fleggmans mustasch  (1982), hade hon titelrollen Frida Fleggman. 
 De yngre minns henne bäst som Lovis i filmen om  Ronja Rövardotter , som Tage regisserade och som hade premiär i december 1984. 
 Hela tiden hade hon också "mer seriösa" roller, som Hedvig i  Ibsens   Vildanden  och Helena i  Ingmar Bergmans   Höstsonaten . Men det är som revyskådespelerska hon blev folkkär. Och det är som sådan hon platsar i min revyblogg. 
   
 Uppdaterat. Andra minns Lena Nyman:  Björn Wiman  i DN.  Jan-Olov Andersson  i AB.  Karin Olsson  i Expressen.  Bernt Eklund  i Expressen. 
 ]]></description><pubDate>Fri, 04 Feb 2011 13:57:11 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Alla tycker olika</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=66</link><description><![CDATA[  Revyn  Nya kvastar  går strålande på Gamla teatern just nu. I samband med föreställningarna är jag en av dem som har rollen som "publikvärd". Jag misstänker att det, åtminstone i mitt fall, egentligen är teatergängets omskrivning för "han kan ändå inte hålla sig härifrån". Så skulle det kunna vara i alla fall. Uppgiften innebär att jag minglar runt i foajén och serveringsutrymmet och pratar med publiken inför föreställningen, i pausen och efteråt, hjälper tillrätta, öppnar, stänger, finns till hands. 
 Det är en uppgift jag trivs med. Den ger allra bästa känslan för vad publiken tycker. Allra bästa sortens recensioner, oavsett om de sedan är positiva eller negativa. De omedelbara reaktionerna är de bästa. 
 Givetvis har revyn också fått traditionella recensioner i tidningar och radio. Sydöstran skrev att " Nya Kvastar sopar lika bra som gamla " och kallade mig för "en veteran vars penna kanske aldrig varit så vass som nu". BLT konstaterade " Arne från Hallabro populärast i revyn ". 
 Tidningarnas reportrar väljer olika nummer att framhålla. Precis som revybesökarna i allmänhet. De kommer fram till oss efteråt och talar om vilka nummer de gillade bäst, och det som framgår tydligt är att revyn innehåller något för alla smaker. Sveriges Radios två recensenter, som till skillnad från tidningarnas lokalreportrar har som uttalat uppdrag att se samtliga revyer i länet, valde också olika nummer att rosa - och risa. 
 Det får man stå ut med. Oavsett om vi är professionella eller amatörer, eller (som i vårt fall) en blandning av båda sorternas folk, kan vi inte undkomma bedömning. Vi blir bedömda av såväl professionella som amatörer. Visserligen är det litet tråkigt att ett av numren som jag skrivit (och dessutom fått med i andra revyer i landet) inte uppskattades av den ene radiorecensenten. Men han förstod det väl inte. Andra i publiken har spontant sagt att just det numret var det som de minns bäst och tyckte var roligast. Alla tycker olika. 
 Jag tycker att det är en styrka i vår revy att vi i år har många författare. Vår regissör  Johan Westermark  har haft en stor mängd nummer att välja bland, och valt ut de han tyckte utgjorde bästa mixen. Det gör att det finns något för alla smaker. 
 Jag har inte heller några problem med att Sveriges Radio delar ut pris till bästa nummer och bästa revy. I år verkar de trots allt ha återgått till en bättre modell för det än förra året, då lyssnarna skulle rösta utifrån vad de hörde i radio(!). Med det i minnet att det är enskilda personer som bedömer, och att alla ändå tycker olika, får man ta det för vad det är. 
 På den tiden när  Ingemar Lönnbom  var SR:s revyrecensent, var utmärkelserna ganska oskyldiga. Han uppmärksammade revyerna för bästa enskilda nummer, bästa musik, bästa dans, bästa manliga och kvinnliga skådis, bästa nykomling, och så några "tröstpriser" som bästa inramning och bästa programblad. Varje revy fick någon utmärkelse, ingen gick utan. Ett antal hedersomnämnanden gjordes också. Och framför allt: Det var alltid det positiva som lyftes fram, det nämndes förstås aldrig vilken revy som var "sämst" i någon klass. 
 Sedan gjorde SR en stor direktsänd gala av sitt revypris, döpte det till Revy-Richard (efter  Richard Friberg ) och flyttade in på Stadsteatern i Karlshamn. Ett trevligt tillfälle att samla alla så att man fick träffa kollegor från de övriga Blekingerevyerna. Men det blev för stort. Och interaktivitetstrenden "mejla och rösta" gjorde att det spårade ur. I år har man alltså delvis återgått till att ha kringresande recensenter. 
 De tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Och vi som gör revyerna tål en hel del. Visst vore det bra om radions recensenter kom ihåg att det inte är skådespelarnas (i de flesta fall amatörer) som gör dåligt ifrån sig om ett nummer inte faller dem i smaken. Det kan de skylla på regissören (som valt ut numren) eller textförfattaren (som skrivit det). Och om jag skrivit ett nummer som recensenten inte förstår poängen i, står jag gärna till tjänst och förklarar, om så skulle önskas. Så, bara hör av dig! 
 ]]></description><pubDate>Thu, 13 Jan 2011 23:04:14 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>En ny kvast</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=65</link><description><![CDATA[  Jag har blivit med nytt revygäng. 
 Eller, nytt och nytt. Det är fortfarande nyårsrevyn i Ronneby. Vilka som är med i de årligen återkommande revyerna byts ut successivt med viss jämnhet. Av de som är med i år har jag redan tidigare jobbat mycket ihop med regissören  Johan Westermark . Årets revyproducent  Håkan Robertsson  gjorde jag teater med redan när jag var nyinflyttad till Ronneby, man kan nästan säga att det blev han som välkomnade mig till Ronnebys teatervärld. Några av de andra har jag också stött på tidigare i olika sammanhang. Men hela skådisgänget är helt nya bekantskaper för mig, åtminstone när det gäller att samarbeta med i teatersammanhang. 
 Det är alltså   Ronneby Folkteater   som i år tagit över revyproducerandet på Gamla teatern i Ronneby. Föreningen Ronnebyrevyn, som nu är vilande, gjorde sin senaste revy 2008, sedan dess har det varit uppehåll på den klassiska revyscenen i kommunens centralort. För att manifestera detta har årets revy döpts till    Nya kvastar    (vilket också kan syfta på den nya ledningen i stadshuset, eller vad man vill). 
 Kanske var det just det här revygänget jag egentligen gick med i, när jag för drygt elva år sedan började skriva för Ronnebys nyårsrevyer. (Då hade Håkan redan åtta år tidigare frågat om jag ville skriva till revyn, men jag avböjde med motiveringen att jag var nyinflyttad och inte tillräckligt insatt i Ronnebys lokala frågor för att kunna skriva lokalrevy.) Här finns den där pionjärandan, upptäckarglädjen, "är det så här det är att göra revy?" En glad ensemble i blandade åldrar, helt enkelt. 
 Jag ser som sagt nyårsrevyerna i Ronneby som ett kontinuerligt flöde sedan 1988, sak samma vilket organisationsnamn som stått som huvudman. Musikföreningen Hoffman, Ronneby Revysällskap, Teater Hialös, Ronneby Teaterförening eller Ronnebyrevyn, personerna byts ut undan för undan men för publiken är det "revyn" ändå. 
 Så kommer det sig att jag nu blivit en ny kvast, ehuru rutinerad med elva år som revyförfattare. Det finns som sagt några till rutinerade, ända från den "moderna Ronnebyrevyns barndom" till och med, alltså det sena 1980-talets revyer. Men att ha varit med förut sätter sina spår. Det där att plötsligt ingå i ett nytt gäng gör att gamla invanda mönster inte självklart fungerar lika bra längre. Jag försöker lägga band på mig så att jag inte ideligen gör inpass om att "så här gjorde vi då". Åtminstone väntar jag med det till på premiärfesten... 
 Så, en spark i baken, alla nya och nygamla revykollegor, inför kvällens genrep och så morgondagens premiär! 
 ]]></description><pubDate>Thu, 30 Dec 2010 15:21:55 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item><item><title>Låtskrivarseminarium på teatern</title><link>http://iloapp.gemeneman.se/blog/blogg?Home&amp;post=64</link><description><![CDATA[  Tänk om de som promenerade genom den snöklädda Rådhusparken förbi Ronneby Teater i eftermiddag bara visste vad som tilldrog sig precis innanför väggen. Där satt  Anders F Rönnblom  och  Peter R. Ericson  och serverade visdomar och reflektioner från var för sig närmare femtio års låtskrivande. 
 Detta skedde i form av ett låtskrivarseminarium som ABF anordnade för sina medlemsorganisationer och anslutna föreningar, däribland Ronneby Musikförening och Ronneby Folkteater. Så kom det sig att undertecknad befann sig på rätt sida väggen som denna dag utgjorde skiljelinje mellan kyla och gemenskapens värme. 
 Seminariet hade enklast tänkbara form. Vi tio personer, inklusive de två inbjudna musikerna, samtalade i tre timmar om hur man skriver en bra låtar, hur man vet vad som är bra, skrivandets och musicerandets villkor och närliggande frågor. Allt givetvis med utgångspunkt från Rönnbloms och Ericsons långa erfarenhet. 
 Jag förde lite anteckningar, men har inga ambitioner att försöka sammanfatta hela samtalet. En del repliker får i stället representera vad vi pratade om. Anders F Rönnblom karakteriserade sig själv som en som aldrig blev någon skicklig sångare eller skicklig instrumentalist, eftersom han fokuserade på att skriva låtar. Vi funderade över detta faktum, att riktigt skickliga musiker ofta är mediokra låtskrivare och vice versa. När Rönnblom började skriva låtar i början av 1960-talet var förstås  Lennon-McCartney  tidiga inspirationskällor. Sedan blev det  Bob Dylan  och så småningom Grateful Dead och många andra. Runt 1970, när det blev dags att skivdebutera, råddes Rönnblom att börja skriva på svenska, "det är många som gör det nu". Han hade alltså med sig sitt engelska bildspråk som han skrivit texter i under tio år, och började nu använda samma bilder på svenska. Så skapades hans unika stil. 
 Peter R. Ericson har också en lång meritlista som låtskrivare, och spelar alltså nu gitarr i Anders F Rönnblom band. I mitten av 1980-talet skrev han flera låtar åt andra artister, låtar som blev hits åt t.ex.  Cornelis Vreeswijk  ( Sommarkort ) och  Monica Zetterlund  ( Under vinrankan ). "Att skriva åt Monica Zetterlund var inte enkelt", intygade Ericson. Framgångarna ledde till att han fick flera förfrågningar om att skriva låtar åt olika artister. Men hans text till en sång åt  Jan Malmsjö  refuserades, "den här texten passar inte Malmsjö, han fattar den inte", sa en skivbolagsdirektör. 
 Långt efteråt får Ericson fortfarande frågan om han inte kan skriva sådana låtar som han gjorde då. Men hur skulle det gå till, frågade han. De låtarna skrev han när han var runt 35 år, de var bra för att han skrev dem då. De kan inte upprepas nu. 
 Anders F Rönnblom berättade att  Europa brinner  från början skrevs för Melodifestivalen, iden var skivbolaget Polygrams. Men sedan råkade han förse den med en text som inte passade riktigt i sammanhanget, så den kom aldrig med. Det var hans närmaste kontakt med just det speciella uttrycket av kommersiellt musikskapande. 
 Samtalet kretsade ett tag kring de olika förhållningssätt som finns till låtskrivandet. Före popens genombrott och låtskrivare som till exempel just Lennon-McCartney, var musik något som skrevs av särskilda yrkesmän som arbetade kontorstid, och sedan matchades ihop med lämpliga sångartister. Amerikanska exempel är  Leiber-Stoller  och, ännu längre tillbaka, New Yorkbaserade Tin Pan Alley. Denna mer industriella typ av musikskapande finns förstås i dag representerad av de låtskrivare som, även nu i särskilda team, skriver åt artister som  Britney Spears  och  Kylie Minogue , för att inte tala om alla Idolartister och melodifestivalakter som behöver material att framföra. 
 Denna typ av musikskapande går inte att förakta. Kanske är den mer kommersiellt gångbar, och efter pengamått därför mer framgångsrik, än Rönnbloms och Ericsons sätt att komponera låtar som i första hand är tänkt att framföras av dem själva. Det dröjde 35 år innan någon annan artist gjorde en cover på en Anders F Rönnblom-låt. (Då var det  Anna Stadling  och  Idde Schultz .) 
 Jag associerade denna skillnad i förhållningssätt till  Johanna Broman Åkessons  doktorsavhandling om melodins epok, som jag tidigare nämnt  här på bloggen  (avhandlingen heter "Med gårdagens dörr på glänt). I korthet är Broman Åkessons tes den här: Det fanns en tidsepok, som ungefär börjar på Tin Pan Alley-kollektivets tid och varar fram till popens genombrott, då ett musikaliskt verk definierades som noter på papper. En låtskrivare (upphovsman) var kopplad till ett musikförlag, publicerade en låt, och därmed fanns det musikaliska verket. Sedan kunde det plockas upp av skivbolag som satte det i händerna på någon eller några av deras artister, som gjorde sina respektive tolkningar, i form av inspelningar och/eller liveframträdanden. I tidsepoken närmast efter Melodins epok, är det snarare inspelningen som är själva det musikaliska verket. Artisterna antingen skapar själva sin musik eller har fått den specialskriven för sig på ett sådant sätt att produktionen så som den blir inspelad på skiva inte går att ändra alltför mycket utan att det i så fall definieras som ett annat verk. Begreppet  cover  började användas under denna epok, dessförinnan hade det varit obegripligt eftersom det inte fanns någon "originalversion" av en låt, utöver den som bara fanns noterad på papper. 
 Jag frågade Rönnblom och Ericson om de såg någon förlängning av denna utveckling. Går vi mot ett nytt, tredje, förhållningssätt, eller går vi kanske tillbaka mot mer av Melodins epok? Själva representerar de ju snarast något däremellan, eller en "melodisk kvarleva" om man så vill. Rönnblom berättade att en rolig period i skapandeprocessen är den första, när låten kommer till. Sedan ska den repeteras in och putsas till och "fästas" i en version som blir den officiella, den som spelas in. Tredje perioden är den roligaste, när låten redan finns stadfäst, och han åter kan tillåta sig att ändra om den, när han möter publiken med den. Då kan en snabb låt plötsligt få bli långsam, ett riff kan bytas mot ett annat. 
 Ett tag på 1990-talet satt Peter R. Ericson på skivbolag och lyssnade på demos som förhoppningsfulla kompositörer från hela landet skickade in. (Detta var förstås före MySpace och YouTube.) Mycket av det som kom in var kvalitativt högtstående på många vis, bra hantverk och skickligt musikaliskt framförande, men inget var originellt. Alla var så måna om att låta "som alla andra". 
 Anders F Rönnblom avslutade med att konstatera att vi ska vara glada att det finns människor som inte vill ha det som låter som alla andra. Att det finns de som vill ha det som är litet annorlunda. Andra vill ha Idol och ändlöst wailande. Men så finns det fortfarande de, även om de kanske är färre, som inte är rädda för det som kanske uppfattas som "udda", som uppskattar musik av ett annat slag. Kort sagt, som gillar artister som Anders F Rönnblom. 
   
 ]]></description><pubDate>Sat, 04 Dec 2010 23:13:31 +0100</pubDate><category>Från scen och cabaret</category></item></channel>
</rss>
